17:53:15
Familjetid
Godkväll. 😀
Nu är det dags i en för töväder och snön kommer att försvinna och slasket kommer ta över marken. Men det är ju inget annat att vänta när det är vinter ena stunden är det vitt på marken för att lite senare bli grönt. Men det är ju fint när snön får ligga kvar på marken och lysa upp i mörket. Jag menar det är ju bra att när allt är skottat så kan det ju få ligga kvar istället för att smälta bort för att det senare ska komma en omgång till med snö. 😄
Härom dagen tog vi en familjepromenad som annars tar cirka en timme men då har jag gått två varv, men när det är en massa snö och man har med sig barn som inte känner för att gå snabbt. Det kan ju bero på att det kanske blir jobbigare för dem att pôlsa i snön. 😅 Men det är tålamods prövande att ha med barn när man känneratt vi kanske ska aktivera oss samtidigt som vi har en tid att passa och att gå en promenad är inte den enda saken som vi ska hinna med. Man kolla på klockan ungefär efter 15 minuter och tittar bakåt för att se hur långt vi hade gått på cirka 15 minuter. Sedan började hjärnan att gå på högvarv att det kanske inte kommer att gå, tidsplanen kommer att spricka. Man bara kände en viss frustation inombords när ena ungen satte sig ner och inte tänkte att gå en meter längre. Föräldrarna känner att de inte orkar att bära ungen heller en längre bit. Så hur ska det 
gå att få tidsplanen att klaffa och inte spricka. När man sedan känner att snart är upploppet näradå sätter sig ungen på marken igen och inte tänker att gå en meter till. Jag tar upp ungen och börjar att bära en lite bit, känner att orken försvinner ur armarna. Känner att kommer detta att gå eller inte, men det blir till att ställa ner ungen igen för armarna bär inte och ungen skriker i hörat. Så antog att det inte var det som var aktuellt att blir buren. Så det gäller att inte har andra saker planerade inom en tidsram när man har med sig barn. 🙃 För det kommer inte alltid att gå som man har tänkt sig inuti sitt huvud det kommer bara att gå åt andra hållet. Men det gick att lösa det genom att titta och njuta av.
gå att få tidsplanen att klaffa och inte spricka. När man sedan känner att snart är upploppet näradå sätter sig ungen på marken igen och inte tänker att gå en meter till. Jag tar upp ungen och börjar att bära en lite bit, känner att orken försvinner ur armarna. Känner att kommer detta att gå eller inte, men det blir till att ställa ner ungen igen för armarna bär inte och ungen skriker i hörat. Så antog att det inte var det som var aktuellt att blir buren. Så det gäller att inte har andra saker planerade inom en tidsram när man har med sig barn. 🙃 För det kommer inte alltid att gå som man har tänkt sig inuti sitt huvud det kommer bara att gå åt andra hållet. Men det gick att lösa det genom att titta och njuta av.Någon mer som känner igen sig?